Helt ärligt och öppet

Ibland vore livet förbannat mycket enklare om man hade samvete att vara elak mot oskyldiga.
Men jag har inte velat såra mina föräldrar så jag har tigit och hållit tyst.

Jag börjar tro att det är dags att ta bladet från munnen och vara ärlig:
Min bror behandlar mej som skit.

Jag har åtskilliga gånger de senaste två månaderna mailat och smsat honom för att be honom betala mej för sin del av den födelsedagspresent jag ordnade från hela familjen till mamma.
Men det har varit helt resultatlöst.
Idag valde jag att skicka ett meddelande på facebook där jag kort och koncist bad honom att göra rätt för sig.
Till svar får jag att jag är psykiskt sjuk och att jag tar ut mina neuroser på honom.

Så nu får det räcka.
Jag kan inte längre ta ansvar för att inte såra människor runt mej.
Jag kan inte längre låta honom ta ut sina aggressioner över mej för inbillade och gamla oförrätter.
Jag tänker inte längre låta honom trampa på mej för att att skydda andra.

Funderar man vidare så kan jag inte låta bli att tycka att det är skrämmande att en person som i sitt yrke riskerar möta människor i alla sorts kriser i livet har en sån attityd mot mänskliga känslor.
När jag var djupt deprimerad och led av panikångest efter barnens olycka fick jag veta av honom att jag var egoistisk som inte kom på hans 30-årsfest.
När jag blir irriterad för att hans ansvarslöshet drabbar mej är jag psykiskt sjuk enligt honom.

Men inget är hans fel enligt honom, eftersom att allt beror på mej.
Det måste vara förbannat skönt att vara helt felfri...