Skrev när jag kom hem att jag skulle skriva ett inlägg om olika personligheter.
Jag mötte två i varsin ände av positiv-negativ-skala när jag låg inne.
I ena änden av salen låg GnällFia. Anledningen till att hon låg inne var att hon hade haft ett blödande magsår. Hon var sen tidigare drabbad av en stroke som hade gjort att hennes vänstra sida var svag.
GnällFia tyckte att allt var jobbigt.
Personalen var ohörsam för hennes behov, de var sega att komma när hon behövde dem, och de förstod inte henne. Larmet låg för långt bort så att hon inte nådde det eller för nära så att hon inte såg det.
Maten var för varm eller för kall. Det var fel storlek på skeden, det fanns ingen pet-emot-kant på tallriken, och varför hade ingen lagt på minnet att hon ville ha yoghurt, inte fil, i kopp med en stor sked till när hon skulle ta sina mediciner.
GnällFia tillbringade den mesta av sin vakna tid med att tala om för alla som befann sig inom hörhåll hur jobbigt hennes liv var.
Positiva Britt låg i andra änden av salen.
Hon hade kommit in på fredagen för att hennes hemvårdarteam tyckte att det var ohållbart att hon hade så ont i magen utan att hon kollades upp ordentligt.
Positiva Britt hade några år tidigare fått en cancerdiagnos och behandlats för den med gott resultat.
Tyvärr hade man på sista återbesöket innan friskskrivning upptäckt att cancern kommit tillbaka men man trodde att behandlingen även denna gången skulle lyckas bra.
När läkarna undersökte Positiva Britt upptäckte man att njurarna inte fungerade fullt ut och att vätska läckt ut i njursäcken runt njuren. Det hade orsakat smärtan.
Men en enkel operation där man satte in dränage skulle ordna till det.
Positiva Britt opererades på natten mellan måndagen och tisdagen.
Under både måndagen och tisdagen tillbringade Positiva Britt sin tid med att prata med sina salskamrater och peppa dem. Hon pratade med besökare och skrattade och log gott åt livet.
På tisdagen hade hennes smärta nästan försvunnit helt och hon hjälpte gärna sina salskamrater med att hämta småsaker som en ny kopp kaffe eller en tidning från dagrummet. Eller låna ut nån av sina tidningar.
På tisdagskvällen kom kirurgen in för att prata med Positiva Britt om att de inte hade hittat nån njursten som hade kunnat orsakat problemen med hennes njurar så man skulle göra en röntgen under onsdagen. Man behövde utreda varför det blivit stopp.
Positiva Britt hade större problem med att hennes närmsta granne, Rumpkullan, fortfarande väntade på sin blindtarmsoperation. Själv var hon ju smärtfri så hon fortsatte att prata och glädja människorna runt sig.
På onsdagen kom Positiva Britt tillbaka till salen med tårar i ögonen.
Undersökningen hade visat att cancern hade orsakat problemen med njurarna och att den spridit sig så mycket att det inte fanns nån anledning längre att behandla den. Från och med nu skulle det bara bli smärtlindring så hon mådde så bra som möjligt på vägen mot slutet.
När Positiva Britt hade samlat sig, började hon ordna med att hennes make och två döttrar skulle få kuratorhjälp. Hon såg ju på dem att de mådde dåligt av beskedet.
Visst mådde hon oxå dåligt och behövde prata, men det skulle det ju ordna sig med ändå.
Under torsdagens tidiga eftermiddag packade Positiva Britt ihop sina saker och pratade med läkare och sköterskor om all den information som skulle förmedlas till hemvårdsteamet. Hon pratade med övriga 4 i salen, förhörde sig om hur de mådde och när de skulle få åka hem.
När hon åkte blev salen tystare och tommare.
GnällFia hade åkte hem på onsdagskvällen.
Salen blev oxå tystare utan henne, men ingen saknade hennes gnäll och gnatande på personalen.
Tror jag att GnällFia hade det jobbigt?
Ja definitivt.
Hennes kropp lydde henne inte och hon var beroende av andra till stor del. Och dessutom utlämnad till främlingars tjänstvillighet för att få sina behov tillfredställda.
Tror jag att Positiva Britt hade det mindre jobbigt?
Nä, definitivt inte.
Hon kastades fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan av läkarnas besked.
Men hon valde att fokusera på det positiva, hur liten den strimman än var:
att smärtan var borta, att maken och döttrarna skulle bli omhändertagna, att hennes barnbarn mådde bra.
Tack vare Positiva Britts goda exempel tänkte jag mej för när jag låg och mådde uselt på torsdagen.
Saker och ting blev inte lika jobbiga, varken för mej eller personalen, när jag valde att inte gnälla för att jag mådde dåligt.
För vad hade det löst om jag hade gnällt och surat?
Hade sköterskorna fått mindre att sköta om innan de kunde ta hand om mej om jag varit gnällig?
Hade jag börjat må bättre om jag fått andra runt mej att må sämre?
Jag hoppas innerligt att Britts positiva inställning till livet kommer att ge henne många fina månader innan hennes resa är slut.
Jag vet inte ens vad hon heter i efternamn, men hon rörde mitt hjärta och fick mej att glädjas över det jag har.
Det är ett omdöme att sträva efter, eller hur?
