Det har varit en jobbig dag...

Artikeln om den lille brännskadade pojken rev alla gamla minnen från barnens olycka.
Jag har skummat igenom grejer jag skrev då, jag har kollat på bilder och tänkt på allt krångel vi hade med att få personalen på kirurgen i Falun (där eftervården var tänkt att ske) att förstå allvaret med att inte få ordentliga förband till dotterns ben.

Och paniken och förtvivlan när vi förstod att jag hade bättre och nyare kunskap om brännskador än läkarna och sköterskorna i Falun, pga min totala frågvishet (läs: kontrollbehov) när vi var i Linköping på Briva och pga att jag suttit halva nätterna och läst på om brännskador på länkar via Briva i Linköpings hemsida och Briva på Akademiskas hemsida.

Och allt bråk innan jag fick Brännskadeenheten att förstå att läkaren som skrivit remissen till dem inte ens förstod behovet och därför skrivit en usel remiss.
Men sen lättnaden när vi varit på första läkarbesöket på Akademiska och återigen kände samma som i Linköping: att här fanns kompetenta människor som visste vad de gjorde ♥

Jag hoppas innerligt att den lille pojken kommer få sin eftervård av mer kompetent personal än de vi (dottern) råkade ut för i Falun. Man måste inte ha kunskap om allt, men ska man vårda ett barn med fläckvisa fullhudsskador (det som förr kallades 3:e gradens) och stora områden delhudsskador (tidigare 2:a gradens) så bör man åtminstone sätta sig in i de senaste rönen...

Jag tänker bjuda på några kort på barnen. (Men censurerade)
Det känns lämpligt i kväll och det är första gången som jag faktiskt lyckats titta igenom dem utan att bryta ihop.

2 dagar efter olyckan

Sonen, 17 månader

Dottern, 3,5 år

Sovrumsdelen vi ordnade för oss, sonen sover middag i vår säng. Hans spjälsäng syns precis i vänsterkanten.

Dotterns brännskador efter 3 veckor, det som flagnar är grishud. De rödaste områdena är de med fullhudsskador.

Det rutformade mönstret beror på grishuden, det syns fortfarande men svagare.

Sonen i sin jacka som han fick av mina underbara Liberotjejer ♥

Nästan 2 månader sen olyckan. Lägg märke till att dottern STÅR :-)
(tvärtemot vad sjukgymnasten påstod skulle hända)

Strax innan ärret under knät började växa :-(

Hoppas att ni inte tyckte att det var för hemska bilder.
För mej så är det mest en påminnelse om att det trots allt läkte ihop snabbt. Även fast det blev komplikationer sen för att Falun inte visste att man skulle ha interimförband och tog 4 månader på sig att få hem kompressionsförband. (Då hade dottern redan fått från Uppsala...)

Men nu börjar det vara dags att leka vuxen och gå och lägga sig.
Jag hoppas att det inte kommer bli några drömmar. :-/