Man ska inte blogga när man är arg

tror jag iaf, men nu är det svårt att låta bli.

Vad är det som driver en del människor att hålla koll på andra via nätet och sen rapportera om det till såna de tycker är berörda?
Är inte nätet öppet och fritt för alla att använda sig av på valfritt sätt?
Så att alla kan söka reda på den information de känner passar utan mellanhänder och snokande "hjälpredor"?

Men, men, skvallerkärringar har väl funnits i alla tider och med min bakgrund i Pingstkyrkan så är jag väl bekant med detta fenomen...
Det är skönt när det finns de som håller ordning på en så att man blir påmind om de där sakerna man aldrig gjort... typ...
Och som genast kan rapportera vidare om man skulle säga nåt som kan tolkas elakt mot någon enskild...

Varför inte ta det direkt med mej om du har några problem med vad jag skriver?
Varför vända dej till andra om det?
Du vet ju vem jag är så hör av dej...
Om du nu är vuxen nog att stå för vad du tycker...

Vi ska väl ha ett citat oxå på slutet?
"Skvallerbytta, bing, bång
går i alla gårdar..."

Delad mailadress skyddar mot otrohet?

Det är tydligen vanligt bland amerikanska par att ha en gemensam mailadress för att inte lockas av otrohet på nätet.

Jag måste bara undra hur blond (och blåst) man måste vara för att verkligen tro att det är nåt skydd???
Om min man och jag skulle ha en gemensam adress (vilket vi eg. nästan har eftersom vi vet koderna till varandras) så betyder ju inte det att jag inte kan regga en hotmail till...
Pinglan Snyggsson kan ju ha en helt okänd adress för sin make och ragga runt på nätet hur som helst.

Varför är det så många som försöker att styra sig själva och varandra med såna här enkla lösningar?
För egentligen är de ju inge' smartare än Anka-tanten som tror att ett blow job om dagen håller maken trogen...

Vart tog tilliten vägen?
Vart tog respekten för varandra vägen?
Vart tog ärlighet och omtanke vägen?

Istället för att skaffa gemensam mail så borde de ju satsa på att lära känna sig själva.
Lära sig lita på sig själva, lära sig vårda sin relation och framför allt:
lära sig att säga nej till sig själva!

"Äktenskapet är en fantastisk uppfinning som tillåter två människor att dela bekymmer de inte hade tidigare."
Karl Farkas

Idag såg jag en mamma som inte älskar sina barn...

Jag kan inte tolka det faktum att hon körde bil med 4 ickebältade barn på något annat sätt.
Hur man kan vara så förbaskat dum i huvudet är en gåta för mej.
*morrar idag med*

Dagens inlägg var egentligen menat att handla om helgens aktiviteter, så vi rör oss väl ditåt och försöker glömma all världens puckon...

Jag har fastnat i kvinnofällan ;-)
Jag har ägnat ganska mycket tid den här sommaren åt att sköta barn och markservicen här hemma medan maken har ägnat sig åt diverse projekt.
Nu i helgen så tömde han mina morföräldrars oljetank.

Jag skulle definitivt INTE hellre gjort det än att ta hand om vilddjuren så egentligen finns det ju ingen anledning att klaga.
Men...

Så kommer den där lilla tanken att "Jag får ju aldrig" eller "Varför är det alltid jag?"
Jo, för att det går snabbare när han gör det.
För att han kan medan jag skulle vara tvungen att klura och lära mej.
För att jag vill ha det gjort ordentligt.
För att jag inte har nåt intresse av att göra de projekten.

Men det känns ändå lite surt att vi prioriterar såna projekt som är roligare för honom än för mej.
Och samtidigt så vill jag ha ett uthus, jag vill ha ett badrum, jag vill ha en fungerande bil, jag vill att mina morföräldrar ska få hjälp, o.s.v.
Och jag vill inte ordna dessa saker själv.

Nä, om man skulle ta och köra en tvätt till och kanske tömma diskmaskinen innan man sätter igång med studierna. ;-)

"Det råder ingen tvekan om att alla kvinnor är galna; det är bara en fråga om i vilken grad"
W.C. Fields (vänligen notera initialerna *S*)

En 12 åring dog när hon födde barn...

En 12-åring i Jemen dog när hon födde barn läser jag i Dagen (den kristna dagstidningen).
Artikeln förklarar att flickor gifts bort tidigt (läs: säljs av fattiga föräldrar).

Men det som upprör mej mest är faktiskt inte artikeln utan de som har läst den och lämnat en rapport om sin känsla.
10% är GLADA???
Det är då inte konstigt att jag är bitter på kristna när de envisas med att bevisa att de är idioter... *morrar*

Feminist? Javisst!

Har ägnat morgonen åt att försöka diskutera skillnader mellan män och kvinnor med kvinnliga antifeminister. *suck*
Men problemet är att de har svårt att tala om vad i den stora skillnaden består.
Förutom den rent fysiska biten: med eller utan dingel...

Varför inte bara se oss som individer som är en sammansättning av gener, uppfostran och personlighet?

Och apropå det...
I och med dagisstarten så fick vi ett papper om att förskolan ska jobba jämställdhet.
Det låter ju superbra, men redan på det pappret kryper det in små gammalmodiga idéer:
"Flickors och pojkars leksaker och aktiviteter skall värderas lika högt"

Jaha?
Hur var det nu med att vi inte skulle begränsa dem med stereotypa könsroller?
Om man samtidigt talar om att det finns saker som är flickleksaker eller pojkleksaker så har man ju bekräftat och cementerat könsrollerna.

Att sen personalen på dagis, som alltså ska lära mina barn att vara mer jämställda, inte förstår att den röda koftan är sonens och den grå fleecetröjan är dottern, det gör mej bara full i skratt.

Jag tycker iaf att jag lyckats rätt bra med barnen när ingen av dem tycker att det är det minsta lilla konstigt att sonen tar på sig prinsesskjolen och glitterskor.
Och sen lägger sig ner på golvet och leker med sina bilar *S*

Men lär gärna mina barn lite mer om jämlikhet och att alla barn får leka med alla saker ;-)

"Man brukar kalla mej feminist så fort jag uttrycker åsikter som skiljer mej från en dörrmatta eller en prostituerad" Rebecca West

Det har blivit höst...

I normala fall skulle det faktum att sommaren är slut leda till en ganska nedstämd rumpkulla, men i år njuter jag! =)
Jag njuter av att promenera iväg till dagiset med barnen på morgonen, jag njuter av kylan i luften (trots att den ökar min värk), jag njuter av att jag just nu sitter i mitt dunkla kök omgiven av tända ljus.

Livet känns bra helt enkelt =)

Jag sitter och försöker klura ut vad jag och vilddjuren ska göra imorgon.
Maken ska spika papptak på uthuset.
Baka skulle vara rätt kul, man kanske tom skulle ge sig på att göra pizza till kvällsmat?
Och glass måste vi göra för dottern var inte glad idag när hon kom på att vi inte hade haft fredagsmys...
Hon är bestämd av sig, den lilla madamen! Och kräver att rutiner följs... *S*
Fast jag tror nästan att sonen är snäppet envisare ;-)

Ja, ja... Nu kallar fiskarna på mej ;-)
"Att tala förstånd med en tvååring är ungefär lika meningsfyllt som att byta plats på Titanic"

Jag har skaffat en ny hobby

Jag har skaffat ett cyberakvarium *S*

För jag hade ju inget att göra sen innan... eller nåt sånt...

Men det är ganska kul att se hur mitt akvarium på facebook blir smutsigt och måste göras rent, och att fiskarna blir hungriga och måste matas, och sen växer de och då kan man sälja dem och få pengar att köpa dekorationer, plantor och nya fiskägg.

Men världens I-landsproblem uppstod idag. Fiskarna växer i ett förbestämt antal timmar, sen bör man sälja dem. Jag var smart igår kväll (natt) när jag undvek att köpa de som växer i 4 timmar, och skulle vara färdiga vid 03,30.
Men istället köpte jag dem som växer i 24 timmar...
För det är ju så skoj att veta att man behöver vara uppe till samma tid ikväll oxå *suckar*

Ja ja... är huvudet dumt får kroppen lida ;-)
(det får nog bli dagens ordspråk/citat)

Jag såg en ambulans igår

och för första gången sen olyckan så fick jag inte en stor klump i magen.
Så jippie, det går framåt ;-)

Tänk hur mysko hjärnan och kroppen fungerar.
Så djupt ner har jag begravt mina känslor och mina reaktioner att det har tagit nästan 14 månader att bearbeta att vi åkte ambulans.

Min reaktion på helikopterfärden kom förresten här mitt i sommaren.
Jag läste en bok där huvudpersonen skulle åka helikopter och det var en mycket verklighetstrogen beskrivning författaren gjort.
Plötsligt så kom min kropps reaktion med höjdrädsla och svindel.
Jag låg i sängen och riktigt kände hur det hade känts när vi lyfte och allt sånt.

Min terapeut har flera gånger sagt att kroppen är smart. Den släpper bara fram så mycket som man orkar med att bearbeta.
Jag försöker tro på det, men bara att skriva om det nu gör mej alldeles darrig och får mej att vilja krypa ihop i fosterställning och bara glömma allt.

Att jag har släktingar som är irriterade på mej för att olyckan har påverkat mej så djupt hjälper inte heller.
Men tydligen är det jag som är den egoistiska...

Men jag har underbara vänner ♥
Ni ska ha all cred för att ni burit mej sen olyckan.
Ni har funnits där för mej tidiga mornar och sena kvällar (nätter) när jag behövt nån att luta mej mot en stund.
Om ni bara visste hur mycket ni betyder för mej.
Både ni som jag träffat IRL, och ni som (än så länge ;-)) bara är ett nick eller namn på min bildskärm.

"Vänner är Guds sätt att be om ursäkt för släktingar"