Jag såg en ambulans igår

och för första gången sen olyckan så fick jag inte en stor klump i magen.
Så jippie, det går framåt ;-)

Tänk hur mysko hjärnan och kroppen fungerar.
Så djupt ner har jag begravt mina känslor och mina reaktioner att det har tagit nästan 14 månader att bearbeta att vi åkte ambulans.

Min reaktion på helikopterfärden kom förresten här mitt i sommaren.
Jag läste en bok där huvudpersonen skulle åka helikopter och det var en mycket verklighetstrogen beskrivning författaren gjort.
Plötsligt så kom min kropps reaktion med höjdrädsla och svindel.
Jag låg i sängen och riktigt kände hur det hade känts när vi lyfte och allt sånt.

Min terapeut har flera gånger sagt att kroppen är smart. Den släpper bara fram så mycket som man orkar med att bearbeta.
Jag försöker tro på det, men bara att skriva om det nu gör mej alldeles darrig och får mej att vilja krypa ihop i fosterställning och bara glömma allt.

Att jag har släktingar som är irriterade på mej för att olyckan har påverkat mej så djupt hjälper inte heller.
Men tydligen är det jag som är den egoistiska...

Men jag har underbara vänner ♥
Ni ska ha all cred för att ni burit mej sen olyckan.
Ni har funnits där för mej tidiga mornar och sena kvällar (nätter) när jag behövt nån att luta mej mot en stund.
Om ni bara visste hur mycket ni betyder för mej.
Både ni som jag träffat IRL, och ni som (än så länge ;-)) bara är ett nick eller namn på min bildskärm.

"Vänner är Guds sätt att be om ursäkt för släktingar"