Sen mitt förra inlägg har jag fått utstå en hel del påhopp

Jag har bl.a. fått veta att jag beter mej som en tonåring, att jag är barnslig och att jag inte klarar av att se balanserat på tillvaron.

Jag har bestämt mej för att inte bemöta de småaktiga, försvarsinställda påhoppen.
Gillar man inte vad jag skriver behöver man inte läsa, så enkelt är det.

Jag gillar att jag har mitt barnasinne kvar.
Jag gillar att jag kan vara totalt barnslig ena stunden, eftersom jag och de som står mej nära vet att jag är tillräckligt allvarlig de stunder när det behövs.

Barnens olycka lärde mej bl.a. att livet är för allvarligt för att ta det på största allvar hela tiden.
Livet är till för att njuta, leka, älska, levas.

Vill andra göra det med en pinne uppstucken där bak så är det deras val.
Jag väljer en annan väg.