Jag är viktigast i mitt liv!

Det fick jag veta idag hos terapeuten.
Allt annat hamnar efter det i prioriteringsordning.

Det är en ganska revolutionerande tanke för en mamma som alltid satt barn och make före sig själv.
Skulle jag och mitt välbefinnande vara viktigare än allt annat?

Det låter så egoistiskt så jag bara kan inte fatta hur jag ska lyckas få in nåt sånt i mitt huvud!

Men det är kanske där jag måste börja?
Börja med att inse att jag är viktig, att jag har ett värde.
Inte för det jag gör, utan bara för att jag är jag...

Det poppar upp nåt som jag tror är en barnsång som får bli dagens visdomsord:

"Du är du och du duger"