Får man skylla på Gud?

Har börjat inse att mina äldre släktingars sätt att svara kanske inte var så dumt...
Dottern har nämligen börjat lite smått med alla dessa "Varför"-frågor.
Och som den optimist jag är *harkel och fniss* så ser jag inte alls framför mej en lång radda med frågor som kommer sluta med att jag går upp i limningen...

- Mamma, varför är himlen blå?
- Jo, du förstår, det beror på *lång invecklad förklaring om vattenmolekyler och solljus*...
- Men mamma, vem har bestämt att det ska vara så?

Det är här mina problem kommer in.
Ska jag säga "det har Gud bestämt"? Tror jag att det är så? Vill jag lära mina barn att det är så?
Ska jag säga att det bara blev så när alla sakerna valde sina platser? Vad säger man till barn egentligen?

När jag växte upp så var det ju så himla enkelt för de som svarade på mina frågor. Det var Gud som hade bestämt så, det var Gud som hade skapat allt, punkt slut.
Inget att diskutera lixom...

Nu sitter jag här några årtionden senare och försöker klura ut vad jag vill ge mina barn för världsbild...
Vad vill jag ska vara deras "axis mundi"?
Vad ska vara deras krok i universum som de hänger upp sin tillvaro på?

Vad är min krok i universum nu?
Det tål att tänkas på...

"Vi kan tro på det vi väljer,
men vi är ansvariga för det vi väljer att tro."
John Henry Newman