Vi ska på tvätta håret i kyrkan-cermoni

på lördag. Makens brorson ska barndöpas.

Det är en tradition som jag inte förstår varför den lever kvar.
För antingen så ser man det som bara en rit utan mening, eller så är det ju en djupt stötande religiös cermoni...

Barndopet har ju nämligen sin grund i att man tror att människan föds syndig och därför behöver renas för att kunna få tillgång till Guds nåd. Innan barnet döps tillhör det Djävulen och skulle det dö då så kommer barnet till helvetet (eller Limbo om man är katolik och tror på Thomas av Aquino mer än Augustinus).
Dopet "tvättar bort" den synden och gör att den lilla bebisen nu är en god människa.

Känns det som nåt en förnuftig förälder på 2010-talet bör tänka?
Att man har en bebis som är befläckad av hela världens ondska?
Att om ens barn dör utan att vara döpt så kommer det att plågas i helvetet i all evighet?

Nä, jag tycker inte det...

Men då vänder vi på steken och ser det från den andra sidan.
Ett barndop utan den religiösa innebörden.
Då handlar det hela ju bara om att klä upp sig snyggt, bjuda in massa folk och samlas i en kyrka för att låta en person i vit klänning göra en slarvig hårtvätt på bebisen.
Jippie, vilket logiskt sätt att fira att man fått barn...

Men jag ska vara en snäll ingift faster, köpa present och le skentrevligt på lördag medan jag försöker fundera ut en bra förklaring till min 5-åring om varför vi tittar på när prästen tvättar håret på lillkillen.
(Barnvälsignelser är iaf lätta på det sättet. Liiite enklare att förklara att alla hoppas på att bebisen ska få ett bra liv...)

"Varje barn är ett tecken till oss att gud ändå inte börjat tvivla på mäniskorna."
Rabindranath Tagore