Bra eller dålig förälder?

På föräldraforumet jag lämnade för ett tag sen förekom ofta diskussioner om hur man borde göra som förälder. Det som förvånade mej mycket var att det alltid ledde till pajkastning om vem som var en bra eller dålig förälder.

Det jag inte kan förstå är hur en åsikt om vad man bör göra automatiskt kan ses som en proklamation om att alla som gör annorlunda är dåliga föräldrar.

För mej är en dålig förälder en förälder som borde bli fråntagen sitt ansvar för sitt barn. Alla vi andra befinner oss ju glidandes fram och tillbaka över hela skalan för hur bra förälder vi är just för dagen.
Alltså, en bra förälder är en som gör sitt bästa för att uppfostra sitt barn så bra som möjligt... (enligt mej...)
En del dagar är man utsövd och orkar alla frågor och trotsigheter. Andra dagar är man trött och orkar inte med på samma sätt.

Samma sak med alla "måsten" och "får absolut inte".
I vissa frågor har man tagit rätt eller fel beslut, som att inte röka när man är gravid.
I andra frågor finns det diskussionsutrymme för vad som är rätt och fel... Hur ofta barnen ska få godis, om man tillämpar skamvrå, osv...

Råkade ut för en sån mycket hetsig diskussion om alkohol(en som fick mej att inse att jag inte mådde bra på blöjsidan längre).
En tjej frågade vad man ansåg om att dricka alkohol i små mängder (ett glas vin, en cider, en öl) när man var ensam med sina barn. Jag svarade att jag tyckte att man inte skulle göra det. Att jag tyckte att det var oansvarigt.
Och plötsligt hade jag iom det anklagat alla som inte höll med för att vara dåliga föräldrar...
Varför har folk så svårt att skilja på åsikt och personangrepp?
Om man anser att en viss sak är dumt att göra, varför måste det innebära att man tycker att alla som gör så borde förlora vårdnaden om sina barn?

Eller hur definiera man "dålig förälder" annars?

Om jag anser att man inte bör röka som förälder, eller dricka alkohol, eller vad det nu kan vara, så anser åtminstone inte jag att de som gör det är dåliga föräldrar. Oansvariga föräldrar kan jag sträcka mej till, men det är ju ändå deras liv, deras barn och deras beslut.
Åsikter får man ju ha, men vem kan säga vem av oss som gör mest rätt eller fel?
Om de tillbringade en dag med mej skulle de säkert hitta flera saker som de inte tycker att man borde göra.

Tittade en kort stund på... (hm... Kan det vara Ekdal programmet kallades, som programledaren?) igår där de diskuterade barnuppfostran.
HJÄLP! va trött jag blev på alla mesighetsförespråkare!
För hela friden, bara för att man inte vill låta barnen bestämma så betyder ju inte det att man piskar ur dem all egen vilja!

Och här har vi ju återigen en sån där "bra/dålig förälder"-grej...
Beroende på vem man lyssnar på och när så är man ju en toppenförälder eller en misshandlarförälder oavsett hur man gör...

Varför bara inte säga:
LYSSNA PÅ ERA BARN! Om de behöver strama tyglar, ge dem det. Om de behöver vara lösa och fria, så ge dem det!
Och var inte så himla rädd för att göra fel. Det är ingen porslinsdocka som du fått ansvaret för. Det är en människa av kött och blod, och med ludd i naveln...

Så tror jag iaf...
(men vi har ett speciellt sparkonto för vilddjurens framtida terapibehov ifall jag har fel ;-))

"I believe your parents did the best job they knew how to do"
(Affirmation av Savage Garden)