Jag har städat hela dagen och under en av vändorna framför spegeln inser jag att jag har precis likadana rynkor runt ögonen som min mamma.
Det fick mej att börja fundera över mor-dotterrelationer.
Jag har en grymt bra relation med min mamma, hon är min vän, min sjukvårdsrådgivning, mitt skyddsnät och hela familjens nav.
Den första jag kontaktade när vi var på väg till sjukhus med barnen var henne.
Så här efteråt känns den kylskåpsmagnet jag köpte till henne 10 dagar innan olyckan ganska ödesbestämd. På den stod nämligen:
"När något krisar, RING MAMMA"
Hur hon orkar allt hon gör för hela familjen, det förstår jag inte.
Hur kommer det bli den dagen som hon inte kommer finnas tillgänglig att rådfråga?
Kommer jag kunna fylla samma roll för mina barn som hon har gjort för mej?
Kommer deras första impuls i en krissituation vara att ringa mamma, alltså mej?
Jag hoppas det.
Jag hoppas att de alltid kommer veta att jag finns där för dem på det sättet som jag alltid har vetat att min mamma finns där för mej och mina syskon.
Jag älskar dej, mamma. Jag hoppas att du vet det ♥
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
När jag var någonstans i nedre tonåren - tror jag att det var - minns jag att jag satt i köket hemma och funderade på om JAG någonsin skulle veta lika mycket som min mamma visste. Det spelade liksom ingen roll vilka problem jag hade; hon kunde alltid "lösa" dem. Jag minns det så otroligt tydligt fast det är minst 30 år sedan! Idag har jag en känsla av att JAG spelar samma roll för mina barn. Och det känns förbaskat skönt!
SvaraRaderaTack, tack en lite tår rann på min kind. Jag orkar för att ni gör mitt liv till en solig dag. Visst är det tungt ibland men så kommer samtalet och någon frågar "ska vi ha fredagsmys" eller när jag ringer på dörren och möts av "hej mommo kom och leka gömma", skrattet hos den jätte blyga moratjejen när jag busat eller leendet från minstingen, det gör min dag ljus och jag ser solen lysa över Rutbo trots dis och dimma.
SvaraRadera